Den silvergrå folkans officiella premiär blev på kvällen söndagen den 29:e maj 1977 i Norrtull. Förr var det Stockholms norra utfart med två bensinstationer och generösa parkeringsmöjligheter. Med en stor trafikled strax intill blev det den perfekta mötesplatsen för streetracers. Från början av 70-talet och under ett antal år möttes bilintresserade på den här platsen för att snacka, tanka, proviantera och tävla. Det var här den silvergrå folkan skulle få sitt elddop och uppkallas i kretsen av storheter på gatan.
Trots försök att dämpa förväntningar och inte snacka för mycket i förväg (svårt att låta bli) hade många hört ryktet och var nyfikna. Nästan direkt efter att ha gjort entré kastades handsken av Thomas med en –67 Firebird. Han hade hört om bilen och ville få svar på om ett så udda bygge verkligen kunde vara snabbt.
Var jag nervös? Ärligt talat fanns väl alltid en viss upphetsning inför ett race. Fast i samband med premiären hade alla förberedelser gett trygghet, det här skulle gå bra. Tankarna efteråt är glömda men första officiella vinsten gav tveklöst reaktioner från omgivningen. En gammal folka, låt vara trimmad, borde inte ha något att säga till om, även mot en tamare muskelbil. Därmed var snacket igång.
Medan första körningen gick mot en bil uppskattad att inte gå mycket bättre än mitten 15 blev nästa mot någonting snabbare. Det handlade om en –71 Camaro med headers-försedd 396:a. Även mot bil nummer två var vinsten övertygande och nu höjdes insatsen.
Nästa utmaning blev på sitt sätt rätt roligt. Det handlade om en –74 Camaro Z28 med automat och en High Rise-insug där förgasarna stack upp genom huven. Mycket ögongodis men kanske inte den mest effektiva kombinationen. Min gissning är att bilen eventuellt klarade höga 14 på gatan. Killen var tveklöst frånkörd men blev efteråt nästan skogstokig och kunde inte förstå att han förlorat mot en folka. Man ska ha i minnet att det vid den här tiden fortfarande fanns gamla folkor i vardagstrafik och de var knappast kända att komma först vid trafikljusen. Riktiga ”väglusar” brukade min gamla far säga.
Hur som helst ville killen med förgasarna utomhus direkt ha omrace men fick svaret ”en annan gång” (vilket också kom att ske). Det är viktigt att förstå filosofin i det här. Jag har aldrig trott mig haft den snabbaste bilen, något som i sammanhanget egentligen är ointressant. En avgörande lockelse med streetracing är istället vem som vinner här och nu. Att träffas på någon undanskymd plats en solig helg och köra gång på gång tills det står helt klart vilken bil som är snabbast saknar till slut spänningen.
En –68 Hemi Road Runner var nästa bil som ville mäta sig. Det var en kompis som ägde bilen och vi hade klockat den för höga 13-sekunderstider. Fast det räckte knappast mot den Silvergrå som pep iväg först till mål. Ett omrace mot –74 Z28:an slutade som det första och killen bara ruskade på huvudet. Efter det skedde en något udda utmaning av ägaren till en –58 Chrysler med 413-motor som närmast hade tråkigt och ville gasa. Det handlade knappast om någon raket och troligen var det här första gången som jag började hålla igen efter start. Ett skäl var att bilen hela tiden krävde omsorg för vara på topp. Inte heller sporras en motståndare av att bli fullständigt tillintetgjord. Tankar som ”det var ju nästan att jag tog honom” lockade istället till fortsättning.
Kanske i samband med den här körningen började det viskas om att jag aldrig körde för fullt. Det är förståeligt med tanke på att den Silvergrå hela tiden utvecklades. Ur åskådarnas synvinkel såg väl vinsterna likartade ut trots både långsamma och snabbare motståndare. När det inte blev någon större skillnad mot Chryslern späddes förstås ryktet på.
Det här följdes av ytterligare en körning mot något som kunde handla om 16-sekunderstider. Bilen var en –68 Mustang som under en tid tävlat framgångsrikt på strippen med olika motorer under huven. Efter det började ägaren bygga på en ny tävlingsbil och återställde Mustangen i gatskick med en vanlig 289:a. Med tanke på bilägarens bakgrund handlade det väl närmast om att ta en skalp men egentligen var det inget att skryta över.
Efteråt kändes att min bil inte gick riktigt rent och vid en titt på motorn upptäcktes att en tändkabel lossnat från stiftet. Mustangägaren skrattade själv över att ha blivit frånåkt av en folka som inte gick på alla cylindrar.
Samma fenomen (delvis på fem cylindrar) upp repades vid ett nytt race mot –69 440 Chargern. Sannolikt hade den Silvergrå vid det laget förbättrats lite till så även med motorstörningar fanns tillräckligt med ork.
Den påföljande kraftmätningen var en ögonöppnare. Jag började väl se mig som oslagbar när det var dags att utmanas av en –71 Camaro med potent LS6:a, väl fungerande automat och 3,77:1 utväxling. Tveklöst blev det åter en vinst men på vägen tillbaka till Norrtull uppstod en lucka i trafiken. Killen med Camaron körde upp jämsides, handsignalerade så vi båda slog av och klippte till rullande start från kanske 30 km/h. Bilarna gick den här gången sida i sida tills ingen tordes mer. För min del en tydlig vink om startögonblickets betydelse.
Nästa som ville mäta sig mot den Silvergrå var en –68 El Camino med potent L88 motor och mycket annat godis. Det var första gången jag fick se bakända på en bil försvinna då innanmätet på differentialen gav upp och kraftöverföringen upphörde. Det blev med andra ord första förlusten, bärgare hem och renovering av transaxeln. Förutom en ny diff med fyra spindeldrev istället för två bytes lager och en tätstegad trea och fyra monterades.
Efter två veckors mekande var det åter dags att ge sig ut på jaktstigen. Av vad som framgår genom gamla anteckningar passerade två vinster som inte gett några tydliga minnen. Det handlade om en –68 Camaro med Tripower 427:a och en –71 Charger med trimmad 440. Sedan följde en körning som etsat sig fast. Det var mot en fin original –65 Fuel Injection Corvette som ägdes av den svenska Corvetteklubbens första ordförande. Det som fastnade i minnet var att efter starten hängde Corvetten på riktigt bra, det gick inte att släppa av en millimeter. Det visade att även en originalbil kan inge respekt eller så var kanske den Silvergrå inte riktigt på topp.
En –70 Camaro Z28 som jag varit med och skruvat på flera år tidigare blev nästa motståndare. Trots att ny ägare utvecklat bilen med High Rise-insug och extrem 4,88 utväxling blev även den bilen frånkörd.
Det finns en del enligt min mening skeva åsikter som hängt med genom åren. Ett påstående som kommer från några förståsigpåare handlar om tjuvstarter. Jag redogör längre fram om två fall när det sannolikt hände. För övrigt krävde ingen av alla som blivit frånkörda att racet skulle köras om med hänvisning till eventuell tjuvstart. Här en annars en beskrivning hur starten kunde upplevas citerad från ett nätforum:
”Hans koncept gick ut på att ha precis så mycket effekt i starten att han inte spann bort sig vilket alla andra motorstarka bilar gjorde. Hans starter var helt sanslösa, det var som om bilen var uppspänd med en gummisnodd som man sedan släppte.”
En annan kommentar som dykt upp nyligen är att jag gärna slog av och markerade att det var färdigkört om motståndaren började komma ikapp. Som svar kan sägas att redan före min tid hade vissa sträckor blivit givna. Exempelvis i Norrtull kördes till krönet vid tingshuset bland annat för man ofta då kom ikapp övrig trafik. Någon mätte faktiskt upp den sträckan och menade att det motsvarade ungefär 400 meter. Andra platser som Örbyleden slutade mot en skymd kurva så där var också alla överens. Vissa trafikleder har dock erbjudit möjligheten att hålla nere betydligt längre men åter igen, när det begavs sig var det ingen som sa något.
En synpunkt som vuxit fram och uttryckts till och med av 2000-talet streetracers (som knappast varit ögonvittne) handlar om att motståndarna valdes ut, underförstått B-lagare. Det är att förringa många av de som gillade att köra på 70-talet. Visst, en del vid den här tiden ville närmast bara få gasa för det var kul och inte för man räknade med att vinna. Men det fanns också många med för sin tid riktigt snabba bilar som satsade stenhårt. Som framgår av historien handlade det ofta om utmaningar och första året nekades ingen. Längre fram förekom vid något tillfälle utmaning mot en renodlade tävlingsbil på slicks som i så fall skulle hämtas från garaget. Efter erfarenheterna i slutet av säsongen blev svaret nej. I min värld skulle det handla om bilar som verkligen kördes på gatan och inte bara togs fram för ett race.
En lite udda, framresonerad uppgörelse, handlar om Wille Goffeng med en –64 Pontiac Le Mans som dök upp på slicks. Drivkällan var en enligt uppgift en rapp Chevrolet 327:a och ryktet talade om en elvasekunderstid. Vi enades om att han skulle ha förlorat med gatdäck men vunnit med slicks.
Nästa framträdande blev både ett kraftprov och byte av arena. Polisens bevakning av Norrtull gjorde att streetracingen periodvis sökte sig till nya platser. I söderort kom det framförallt att handla om Örbyleden nära Högdalens industriområde. Vid ett par tillfällen kördes det också på Magelungsleden och Tyresöleden där den slutade i höjd med Bollmora. Den senare platsen var en bra raksträcka som förr hade fördelen att nattetid nästan helt sakna trafik. Det var här jag fick äran av att möta Lill-Benke Söderberg, en profil som kom att hålla sig i framkanten under en stor del av 80-talet. I kamratkretsen fanns bland andra Mats Appelgren som blivit en av vårt lands mest namnkunniga motorbyggare. En av egenskaperna i det här gänget var att man gillade att munhuggas och slå ur påstått underläge. Flera som lockats att tävla och fullständigt avlivats häcklades inför alla kompisar med kommentarer som ”hände något, gick bilen sönder, eller?”
Vid vårt möte körde Lill-Benke en –66 Chevelle med ”trött 327:a” (ibland hette det till och med en trött 283:a) som egentligen var en ganska pigg 400:a smallblock. Flera hade åkt på däng tidigare under säsongen och min tanke inför mötet var att inte ge bort en millimeter. Det blev vinst men knappast över en bil som krympte bort i backspegeln.
En tid senare hände något dråpligt. Samlingspunkten innan körning på Tyresöleden var en nattstängd bensinstation som låg alldeles bredvid. Strax bakom stationen reste sig ett högre hyreshus och ekot mot byggnaden var brutalt när det gasades. Det är lätt att förstå att folk som gått och lagts sig knappast var glada. Polisen brukade komma och jaga iväg oss men just den här gången gjorde de någonting säreget. En större styrka komplett med hundar smög fram bland buskarna och intog position runt macken. Plötsligt, likt en kravallchock, ryckt de fram mot ett gäng grabbar som då stod och snackade avspänt en bit från bilar. Ganska omgående gick luften ur framstöten och vi frågade nyfiket vad de ville. Alla åkte snart därifrån och man kan bara förundras över omfattningen av insatsen.
Det började trimmas friskt vid den här tiden och nya blanka delar förpliktigade. Lill-Benke som ville hålla låg profil kom på ett sätt att kamouflera. Enligt historien var det efter byte av insug och förgasare som motorn såg alldeles för vass ut. Med hjälp av en blomspruta sprejades den då med vatten. Från ett garagehörn sopades damm upp för att sedan finfördelas. Tilltänkta motståndare smickrades med ”Oj vad häftiga grejor du har! Öh, min bil? Äh ingenting, kolla, bara en dammig 283:a”.
Nästa motståndare var Affe som varit den mest framgångsrika streetracern året innan. Han körde en svart Camaro Z28 där LT1-motorn försetts med bland annat Crane-toppar, en rätt ambitiös trimning på gatan 1976. Efteråt menade Affe att han gjort en växlingsmiss och därmed skrevs ytterligare en vinst in i boken.
Efter det blev en –70 Chevelle med 402:a frånkörd utan att ha gett något speciellt minne. Körningen gick i Norrtull och sannolikt är det den bilen som avbildats på förstasidan till den här historien.
Kompisen Lasse med –69 Hemi Road Runnern ville sedan ha omrace vilket slutade som gången innan med vinst.
Efter det följde ännu en intressant utmaning som den här gången kom att avgöras på Magelungsleden. Från Södertälje kom PO Helldin, en kille som senare blev en av våra många utvandrare till USA. Han hade byggt ihop en rätt så vild –64 Corvette med trimmad 350. Bilen var rejält urholkad (lättad), rullade på Cragar Super Trick racingfälgar (kanske först på gatan), manuellt låda och 4,11 växlad. Det blev ett av de snabbare racen med ytterligare en vinst för den silvergrå folkan. Värt att nämna är att vid den här tiden, kring mitten av sommaren, hade ett turbohaveri med en genomgång av motorn passerat. Mer effekt hade grävts fram bland annat med större kompressordel och nu visade stoppuret allt oftare tolvor.
Några år senare hade även PO:s Corvette utvecklats vidare. Under en intern uppgörelse i Södertälje lär han ha kört ifrån Björn Carapi, en av 80-talets snabbare streetracers.
Under det här året utmanade jag flera utan att det landade i någon körning. Gitarrbyggaren och väghållningssnillet Göran Malmberg hade efter en period på strippen med en Z28 bytt upp sig till en Pantera. Som allt han sysslat med var klassen hög och redan från början verkade bilen potent (senare extremt vidareutvecklad). Så vid en påhälsning i hans verkstad kastades frågan fram om vi inte kunde köra ett race. Antagligen lockade inte kraftmätningar för svaret blev att vi i så fall skulle göra upp om först till Uppsala. Med det avstyrdes alla förhoppningar om att köra ifrån en Pantera.
Ett annat försök som inte ledde till något handlade om en –32 Ford roadster med trimmad Cheva smallblock som enligt uppgift skulle var synnerligen rapp. Ägaren Richard Berlin hade en affär som hette Skivfabriken och rörde sig inte alls i vår värld. Vid ett tillfälle, kanske var det på gatan eller när rodden var utställd kastades en utmaning fram. ”Ja, ja grabben, då ska det handla om tusen spänn!” Något som var utanför mina ambitioner så det var bara att backa med svansen mellan benen. Det blev dock en fortsättning efter att gänget i Norrtull fått höra historien. Några killar med, tror jag, Appelgren i spetsen gick ihop, visade pengarna för Mister Berlin och undrade var de skulle köra. Föga förvånande blev det hans tur att backa ur.
Nästa körning i Norrtull var mot Benke Mellis som varit med ett tag och gillade tidiga Novor. Längre fram skulle han komma att bygga flera prisbelönta bilar. Efter att tidigare kraschat med en Nova hade han den här gången en –64 byggd i tidens anda med trimmad 331:a, manuellt växlad, 4,88 bak. Fast det räckte inte till i mötet med den Silvergrå.
Ytterligare en körning i på samma plats blev mot en –70 Nova med 454 LS7 motor, automat och 4,11 utväxling som slutade med vinst.
Efter det följde en ny upplevelse. I Åkersberga nordost om stan hade någon upptäckt potentialen hos en nygjord raksträcka som slutade i en stor vändplan. Ryktet spred sig och en solig helg samlades några gasglada för att mäta sig. Jag hakade på med en speciell förhoppning.
Här körde de flesta med öppet avgassystem och första motståndaren blev en –71 Satellite med trimmad 440 som förlorade. Nästa vända gick mot Stora Görans –69 Shelby Mustang som jag mött tidigare och åter körde ifrån. Även Peter Backlund med –69 440 Chargern utmanade på omrace. Den här gången hade bilen slicks, öppet avgassystem och utan huv men det räckte ändå inte mot den Silvergrå.
Vad jag innerst inne drömde om i Åkersberga var dock att möta legenden Ecko och hans nybyggda –75 Chevrolet Monza. Ecko som kunde kalla sig Stockholms första riktigt kända streetracer hade haft ett antal fina och rappa bilar. Åren innan hade en Hemi-`Cuda och en LS6 Corvette passerat. Monzan representerade på sätt och vis nya tider med bland annat proffsbyggd 350. Fast Ecko nöjde sig med att köra ifrån en kompis. Likt julaftoneposet med matadoren som tigger tjuren Ferdinand om kamp bönade jag om körning. Vi kan väl gasa, försök piska mig och så vidare men Ecko nobbade ståndaktigt. Jag var nästan nere på knä men det hjälpte föga, han ville absolut inte riskera en förlust.
Ett av de sannolikt snabbaste racen blev det sista på hösten 1977. En söndagskväll när vi som vanligt stod och ljög i Norrtull dök biltransporten upp med en grön –66 Chevelle på flaket. Rödskyltat, LS6:a, slicks och öppet avgassystem talade sitt tydliga språk. Nu skulle den Silvergrå äntligen bli avtorkad. Det blev lite snack med Chevellens förare, Lasse Rodeblad, som inte ville köra i Norrtull. Lagen var ofta på hugget och någon hade säkert ringt redan när LS6:an startades upp. En betydligt lugnare plats nattetid var Magelungsleden med sin glest trafikerade raksträcka.
I samband med vi vinkades iväg minns jag att vrålet från Chevellen var så brutalt att mitt eget motorljud drunknade. Den dunkelt belysta 80 mm varvräknare blev en helt central informationskälla. När det bar iväg var det första gången någon hängde med redan från start. Sida i sida växlade vi etta-tvåa och sedan tvåan till trean. När det drog ihop sig för sista växeln började Chevellen sega sig framåt och känslan växte att den här gången åker jag dit. Då missar Lasse växlingen, tappar direkt en billängd eller mer och förlorade. Efteråt ville han självklart ha omrace. Lätt uppjagad efter dramat tackade jag nej. Sedan tillades någonting i stil med att det som hände här kommer aldrig mer att upprepas. Det blev andra och sista gången mot en bil med slicks och en värdig avslutning av fem månaders gasande.
Bland anteckningarna kring mekande står det 18 september, slut, motorras. Lite tillspetsat men vid isärtagna av motorn upptäcktes flera spräckta kompressionsringar, kammen delvis nedgången plus en mängd mindre skavanker. Ett fel som uppdagades först under vinterns mer omfattande mätningar var att vevstake nummer två blivit tre tiondelar kortare. Skrot från det tidigare turbohaveriet som fastnat mellan kolv och förbränningsrum hade påverkat mer än vad som upptäckts första gången. Även transaxeln behövde en genomgång och differentialen hade sprickor och några av spindeldreven hade tappat kugg. Där krävdes med andra ord också en rejäl genomgång.
Enligt en av mina anteckningar skulle 1977 ha handlat om 28 race men redovisat är bara 27. Ett frågetecken är vad som verkligen hände när kompressorhjulet i turbon sprack. Kanske var det under ett race som aldrig blev nertecknat eller så sviktar minnet. Hur som helst skulle det blivit en förlust eller så handlar notisen bara om en felräkning. Den koppling som används visade sig mot slutet vara på marginalen och blev också utbytt mot den brutala från Kennedy Engineering. Vintersäsongens mekande kom att pågå ända fram till slutet av påföljande sommaren.