Norrtulls bensinmack cirka 1977
Norrtull var ett eldorado för bildårar framförallt onsdag- och söndagskvällar. Fredagar och lördagar var det mer festande raggare. Idag har bensinstationerna försvunnit och platsen förändrats totalt.

1977 – Upp till bevis

1967 Firebird vid bensinmack
En av de mest frekventa streetracerna i Norrtull 1977 var Tomas med Firebird. Senare skulle bilen utvecklas till 12,8 tider i Bracket Racing med 400-motor men när vi möttes satt en 350 under huven.

­­Den silvergrå folkans officiella premiär blev på kvällen söndagen den 29:e maj 1977 i Norrtull. Förr var det Stock­holms norra utfart med två bensin­stationer och generösa parkerings­möjligheter. Med en stor trafik­led strax intill blev det den perfekta mötes­­platsen för street­racers. Från början av 70-talet och under ett antal år möttes bilintres­serade på den här platsen för att snacka, tanka, provian­tera och tävla. Det var här den silvergrå folkan skulle få sitt elddop och uppkallas i kretsen av storheter på gatan.
 Trots försök att dämpa förväntningar och inte snacka för mycket i förväg (svårt att låta bli) hade många hört ryktet och var nyfikna. Nästan direkt efter att ha gjort entré kastades hand­sken av Thomas med en –67 Firebird. Han hade hört om bilen och ville få svar på om ett så udda bygge verkligen kunde vara snabbt.
 Var jag nervös? Ärligt talat fanns väl alltid en viss upp­hetsning inför ett race. Fast i samband med premiären hade alla för­bere­delser gett trygg­het, det här skulle gå bra. Tankarna efteråt är glömda men första officiella vinsten gav tvek­löst reaktioner från omgivningen. En gammal folka, låt vara trimmad, borde inte ha något att säga till om, även mot en tamare muskel­bil. Därmed var snacket igång.
 ­Medan första körningen gick mot en bil upp­skattad att inte gå mycket bättre än mitten 15 blev nästa mot någon­ting snabbare. Det hand­lade om en –71 Camaro med headers-försedd 396:a. Även mot bil nummer två var vinsten över­tygande och nu höjdes insatsen.

Förgasare
Folka motor
SU-förgasaren ersattes tidigt av en betydligt större Weber 45 DCOE som markant höjde toppeffekten på bekostnad av gassvaret.
Peter och 440 Chargern
Bilden på Peter med 440 Chargern kommer från ett industriområde där man roade sig med burnis-övningar. Enligt berättelserna dök till slut polisen upp i röken och undrade vad som pågick.
High Rise insug på motor
Med ett High Rise-insug såg Camaro Z28 från 1974 spektakulär ut men funktionen var sådär. Föraren var också ganska vild och vid ett annat tillfälle brändes automaten så det rök under bilen.
Hemi Roadrunner
En av de tuffare bilarna var Lasses flamlackade –69 Hemi Road Runner. Några år senare blev den omlackerad i blått/silver och försedd med 6-71 kompressor. Så småningom såldes bilen och återställdes i grönt fabriksskick.

Ger inte allt

Nästa utmaning blev på sitt sätt rätt roligt. Det hand­lade om en –74 Camaro Z28 med automat och en High Rise-insug där förgasarna stack upp genom huven. Mycket ögongodis men kanske inte den mest effektiva kombina­tionen. Min gissning är att bilen eventuellt klarade höga 14 på gatan. Killen var tveklöst frånkörd men blev efteråt nästan skogstokig och kunde inte förstå att han förlorat mot en folka. Man ska ha i minnet att det vid den här tiden fort­farande fanns gamla folkor i vardagstrafik och de var knappast kända att komma först vid trafik­ljusen. Riktiga ”väglusar” brukade min gamla far säga.
 Hur som helst ville killen med förgasarna utomhus direkt ha omrace men fick svaret ”en annan gång” (vilket också kom att ske). Det är viktigt att förstå filosofin i det här. Jag har aldrig trott mig haft den snabbaste bilen, något som i samman­hanget egent­ligen är ointres­sant. En avgörande lockelse med street­racing är istället vem som vinner här och nu. Att träffas på någon undan­skymd plats en solig helg och köra gång på gång tills det står helt klart vilken bil som är snabbast saknar till slut spänningen.
En –68 Hemi Road Runner var nästa bil som ville mäta sig. Det var en kompis som ägde bilen och vi hade klockat den för höga 13-sekun­ders­­tider. Fast det räckte knappast mot den Silvergrå som pep iväg först till mål. Ett omrace mot –74 Z28:an slutade som det första och killen bara ruskade på huvudet. Efter det skedde en något udda utmaning av ägaren till en –58 Chrysler med 413-motor som närmast hade tråkigt och ville gasa. Det handlade knappast om någon raket och tro­ligen var det här första gången som jag började hålla igen efter start. Ett skäl var att bilen hela tiden krävde omsorg för vara på topp. Inte heller sporras en mot­ståndare av att bli fullständigt till­intetgjord. Tankar som ”det var ju nästan att jag tog honom” lockade istället till fortsättning.
 Kanske i samband med den här körningen började det viskas om att jag aldrig körde för fullt. Det är för­ståe­ligt med tanke på att den Silvergrå hela tiden utvecklades. Ur åskåd­arnas synvinkel såg väl vinsterna lik­artade ut trots både lång­samma och snabbare mot­ståndare. När det inte blev någon större skillnad mot Chryslern späddes förstås ryktet på.

Racebil
En av de snabbare i början var Rolles Z28:an med LS6:a. Hade inte den Silvergrå tagit starten kunde det blivit tufft.
Under huven LS6

Det sa klonk​

Det här följdes av ytterligare en körning mot något som kunde handla om 16-sekunders­tider. Bilen var en –68 Mustang som under en tid tävlat fram­gångs­rikt på strippen med olika motorer under huven. Efter det började ägaren bygga på en ny tävlingsbil och återställde Mustangen i gatskick med en vanlig 289:a. Med tanke på bilägarens bak­grund handlade det väl närmast om att ta en skalp men egentligen var det inget att skryta över.
 Efteråt kändes att min bil inte gick riktigt rent och vid en titt på motorn upptäcktes att en tänd­kabel lossnat från stiftet. Mustang­ägaren skrattade själv över att ha blivit frånåkt av en folka som inte gick på alla cylindrar.
 Samma fenomen (delvis på fem cylindrar) upp repades vid ett nytt race mot –69 440 Chargern. Sannolikt hade den Silvergrå vid det laget för­bätt­rats lite till så även med motor­störningar fanns till­räckligt med ork.
 Den påföljande kraftmätningen var en ögon­öpp­nare. Jag började väl se mig som oslagbar när det var dags att utmanas av en –71 Camaro med potent LS6:a, väl fungerande automat och 3,77:1 utväxling. Tveklöst blev det åter en vinst men på vägen till­baka till Norrtull uppstod en lucka i trafiken. Killen med Camaron körde upp jämsides, hand­signa­le­rade så vi båda slog av och klippte till rullande start från kanske 30 km/h. Bilarna gick den här gången sida i sida tills ingen tordes mer. För min del en tydlig vink om startögonblickets betydelse.

L88 Camino motorhuv
Första förlusten när differentialen gick sönder var mot en potent El Caminon. Om inte minnet sviktar ägdes den av ”Trollet”, då en framgångsrik Pro Stock dragracer.
Trasig differential
Efter första rensningen i differentialen skulle det med tiden bli fler. Trots Porsche transaxel är just den här detaljen egentligen hämtad från Volkswagen och 50-talet med 30-hästars motorer.
Z28 Camaromotor
Idag skulle de flesta originalrenovera en Z28 men 1977 lockade skärmbreddare, L88 huv och häftig lack. Tidigare var den svart med guldstripes, så läcker.

 Nästa som ville mäta sig mot den Silvergrå var en –68 El Camino med potent L88 motor och mycket annat godis. Det var första gången jag fick se bakända på en bil försvinna då innan­mätet på differen­tialen gav upp och kraft­över­föringen upphörde. Det blev med andra ord första för­lusten, bärgare hem och renovering av trans­axeln. Förutom en ny diff med fyra spindel­drev istället för två bytes lager och en tätstegad trea och fyra monterades.
 Efter två veckors mekande var det åter dags att ge sig ut på jakt­stigen. Av vad som framgår genom gamla anteckningar passerade två vinster som inte gett några tydliga minnen. Det handlade om en –68 Camaro med Tripower 427:a och en –71 Charger med trimmad 440. Sedan följde en körning som etsat sig fast. Det var mot en fin original –65 Fuel Injection Corvette som ägdes av den svenska Corvette­klubbens första ordförande. Det som fastnade i minnet var att efter starten hängde Corvetten på riktigt bra, det gick inte att släppa av en milli­meter. Det visade att även en original­bil kan inge respekt eller så var kanske den Silvergrå inte riktigt på topp.
 En –70 Camaro Z28 som jag varit med och skruvat på flera år tidigare blev nästa mot­ståndare. Trots att ny ägare utvecklat bilen med High Rise-insug och extrem 4,88  utväxling blev även den bilen frånkörd.

Tjuvstarter och B-lagare

Det finns en del enligt min mening skeva åsik­ter som hängt med genom åren. Ett påstående som kommer från några förståsig­påare hand­lar om tjuvstarter. Jag redogör längre fram om två fall när det sannolikt hände. För övrigt krävde ingen av alla som blivit från­körda att racet skulle köras om med hän­visning till even­tuell tjuv­start. Här en annars en beskriv­ning hur starten kunde upplevas citerad från ett nätforum:
 ”Hans koncept gick ut på att ha precis så mycket effekt i starten att han inte spann bort sig vilket alla andra motorstarka bilar gjorde. Hans starter var helt sanslösa, det var som om bilen var upp­spänd med en gummi­snodd som man sedan släppte.
 En annan kommentar som dykt upp nyli­gen är att jag gärna slog av och markerade att det var färdig­kört om motståndaren bör­jade komma ikapp. Som svar kan sägas att redan före min tid hade vissa sträckor blivit givna. Exempelvis i Norrtull kördes till krönet vid tings­huset bland annat för man ofta då kom ikapp övrig trafik. Någon mätte faktiskt upp den sträckan och menade att det motsvarade ungefär 400 meter. Andra platser som Örby­leden slutade mot en skymd kurva så där var också alla överens. Vissa trafikleder har dock erbjudit möjligheten att hålla nere betydligt längre men åter igen, när det begavs sig var det ingen som sa något.
 En synpunkt som vuxit fram och uttryckts till och med av 2000-talet streetracers (som knappast varit ögonvittne) handlar om att motståndarna valdes ut, under­förstått B-lagare. Det är att förringa många av de som gillade att köra på 70-talet. Visst, en del vid den här tiden ville närmast bara få gasa för det var kul och inte för man räknade med att vinna. Men det fanns också många med för sin tid riktigt snabba bilar som satsade sten­hårt. Som framgår av historien handlade det ofta om utmaningar och första året nekades ingen. Längre fram förekom vid något tillfälle utmaning mot en renodlade tävlingsbil på slicks som i så fall skulle hämtas från garaget. Efter erfarenheterna i slutet av säsongen blev svaret nej. I min värld skulle det handla om bilar som verkligen kördes på gatan och inte bara togs fram för ett race.
 En lite udda, framresonerad uppgörelse, handlar om Wille Goffeng med en –64 Pontiac Le Mans som dök upp på slicks. Drivkällan var en enligt uppgift en rapp Chevrolet 327:a och ryktet talade om en elva­sekunders­tid. Vi enades om att han skulle ha förlorat med gat­däck men vunnit med slicks.

Tillbaka i natten

Nästa framträdande blev både ett kraftprov och byte av arena. Polisens bevakning av Norrtull gjorde att street­racingen periodvis sökte sig till nya platser. I söderort kom det framförallt att handla om Örby­leden nära Högdalens industri­område. Vid ett par till­fällen kördes det också på Magelungsleden och Tyresöleden där den slutade i höjd med Bollmora. Den senare platsen var en bra raksträcka som förr hade fördelen att nattetid nästan helt sakna trafik. Det var här jag fick äran av att möta Lill-Benke Söderberg, en profil som kom att hålla sig i framkanten under en stor del av 80-talet. I kamrat­kretsen fanns bland andra Mats Appelgren som blivit en av vårt lands mest namn­kunniga motor­byggare. En av egenskaperna i det här gänget var att man gillade att mun­huggas och slå ur påstått underläge. Flera som lockats att tävla och fullständigt avlivats häck­lades inför alla kompisar med kommen­tarer som ”hände något, gick bilen sönder, eller?

Chevelle
Chevellen på bild är inte den jag mötte på Tyresöleden 1977 utan ett senare bygge med bland annat framflyttad bakaxel. Lill-Benke på taket var en riktigt hal kille som bland annat skapade ”sniksprejen”.

Vid vårt möte körde Lill-Benke en –66 Chevelle med ”trött 327:a” (ibland hette det till och med en trött 283:a) som egentligen var en ganska pigg 400:a smallblock. Flera hade åkt på däng tidigare under säsongen och min tanke inför mötet var att inte ge bort en milli­meter. Det blev vinst men knappast över en bil som krympte bort i backspegeln.
 En tid senare hände något dråpligt. Samlings­punk­ten innan körning på Tyresöleden var en natt­stängd bensinstation som låg alldeles bredvid. Strax bakom stationen reste sig ett högre hyreshus och ekot mot byggnaden var brutalt när det gasades. Det är lätt att förstå att folk som gått och lagts sig knappast var glada. Polisen brukade komma och jaga iväg oss men just den här gången gjorde de någonting säreget. En större styrka komplett med hundar smög fram bland buskarna och intog position runt macken. Plötsligt, likt en kravall­chock, ryckt de fram mot ett gäng grabbar som då stod och snackade avspänt en bit från bilar. Ganska omgående gick luften ur framstöten och vi frågade nyfiket vad de ville. Alla åkte snart därifrån och man kan bara förundras över omfattningen av insatsen.

Sniksprej

Det började trimmas friskt vid den här tiden och nya blanka delar förpliktigade. Lill-Benke som ville hålla låg profil kom på ett sätt att kamouflera. Enligt historien var det efter byte av insug och förgasare som motorn såg alldeles för vass ut. Med hjälp av en blomspruta sprejades den då med vatten. Från ett garage­hörn sopades damm upp för att sedan fin­fördelas. Tilltänkta motståndare smickrades med ”Oj vad häftiga grejor du har! Öh, min bil? Äh ingenting, kolla, bara en dammig 283:a”.

En snabbis

Nästa motståndare var Affe som varit den mest fram­gångs­rika streetracern året innan. Han körde en svart Camaro Z28 där LT1-motorn försetts med bland annat Crane-toppar, en rätt ambitiös trimning på gatan 1976. Efteråt menade Affe att han gjort en växlingsmiss och därmed skrevs ytterligare en vinst in i boken.
 Efter det blev en –70 Chevelle med 402:a frånkörd utan att ha gett något speciellt minne. Körningen gick i Norrtull och sanno­likt är det den bilen som avbildats på första­sidan till den här historien.
 Kompisen Lasse med –69  Hemi Road Runnern ville sedan ha omrace vilket slutade som gången innan med vinst.

Magelungsleden streetrace
Hur vi fick korn på varandra är glömt men PO:s Corvette var en tuff motståndare. Mötet var på Magelungsleden.
Corvettemotor
Under huven på PO:s Corvette.

Efter det följde ännu en intressant utmaning som den här gången kom att avgöras på Magel­­ungs­­leden. Från Södertälje kom PO Helldin, en kille som senare blev en av våra många utvandrare till USA. Han hade byggt ihop en rätt så vild –64 Corvette med trimmad 350. Bilen var rejält urholkad (lättad), rullade på Cragar Super Trick racingfälgar (kanske först på gatan), manuellt låda och 4,11 växlad. Det blev ett av de snabbare racen med ytter­ligare en vinst för den silvergrå folkan. Värt att nämna är att vid den här tiden, kring mitten av sommaren, hade ett turbohaveri med en genomgång av motorn passerat. Mer effekt hade grävts fram bland annat med större kompressor­del och nu visade stopp­uret allt oftare tolvor.
 Några år senare hade även PO:s Corvette utvecklats vidare. Under en intern upp­gör­else i Södertälje lär han ha kört ifrån Björn Carapi, en av 80-talets snabbare streetracers.

Turbosallad
Skjutet kompressorhjul (impeller) till turbon. En del skrot passerade ventilerna och gav skador på kolvar och förbränningsrum.

Race som inte blev av

Under det här året utmanade jag flera utan att det landade i någon körning. Gitarr­byggaren och väghållningssnillet Göran Malmberg hade efter en period på strippen med en Z28 bytt upp sig till en Pantera. Som allt han sysslat med var klassen hög och redan från början verkade bilen potent (senare extremt vidare­utvecklad). Så vid en påhälsning i hans verk­stad kastades frågan fram om vi inte kunde köra ett race. Antagligen lockade inte kraft­mätningar för svaret blev att vi i så fall skulle göra upp om först till Uppsala. Med det avstyrdes alla förhoppningar om att köra ifrån en Pantera.

1932 Ford
Möten som inte blev av. Förhoppningen som grusades var att få se Richard Berlins 32:a försvinna i backspegeln med rykande däck.

Ett annat försök som inte ledde till något hand­lade om en –32 Ford roadster med trimmad Cheva smallblock som enligt uppgift skulle var synner­ligen rapp. Ägaren Richard Berlin hade en affär som hette Skivfabriken och rörde sig inte alls i vår värld. Vid ett tillfälle, kanske var det på gatan eller när rodden var utställd kastades en utmaning fram. ”Ja, ja grabben, då ska det handla om tusen spänn!” Något som var utanför mina ambitioner så det var bara att backa med svansen mellan benen. Det blev dock en fort­sättning efter att gänget i Norrtull fått höra historien. Några killar med, tror jag, Appelgren i spetsen gick ihop, visade pengarna för Mister Berlin och undrade var de skulle köra. Föga förvånande blev det hans tur att backa ur.

Vändplan Åkersberga
Den nybyggda vägen i Åkersberga blev populär för streetracers i framförallt norrort. Framåt hösten hade kommunen tröttnat och satte upp betongblock.
1964 Nova
Benke Mellis bredaxlade –64 Nova. Med åren blev han en av våra mest talangfulla bilbyggare och hjälpte mig med flera maskinjobb.
1970 Nova
Norrtull och startögonblicket mot ”Revisorns” bigblock –70 Nova som snart kom på efterkälken.
Race startögonblick 1977.
Stora Görans Shelby har redan fått snurr på bakhjulen men den Silvergrå nådde ändå målet först.
Charger och folka bakifrån.
Vi kom att mötas flera gånger med samma resultat. Det här var första gången när Peter Backlunds Charger hade slicks och öppet avgassystem.

Drömmen att få möta Ecko

Nästa körning i Norrtull var mot Benke Mellis som varit med ett tag och gillade tidiga Novor. Längre fram skulle han komma att bygga flera prisbelönta bilar. Efter att tidigare kraschat med en Nova hade han den här gången en –64 byggd i tidens anda med trimmad 331:a, manuellt växlad, 4,88 bak. Fast det räckte inte till i mötet med den Silvergrå.
 Ytterligare en körning i på samma plats blev mot en –70 Nova med 454 LS7 motor, automat och 4,11 utväxling som slutade med vinst.
 Efter det följde en ny upp­levelse. I Åkersberga nord­ost om stan hade någon upptäckt poten­­tialen hos en nygjord rak­sträcka som slutade i en stor vändplan. Ryktet spred sig och en solig helg samlades några gas­glada för att mäta sig. Jag hakade på med en speciell för­hoppning.
 Här körde de flesta med öppet avgas­system och första motståndaren blev en –71 Satellite med trimmad 440 som förlorade. Nästa vända gick mot Stora Görans –69 Shelby Mustang som jag mött tidigare och åter körde ifrån. Även Peter Backlund med –69 440 Chargern utmanade på omrace. Den här gången hade bilen slicks, öppet avgas­system och utan huv men det räckte ändå inte mot den Silvergrå.
 Vad jag innerst inne drömde om i Åkersberga var dock att möta legenden Ecko och hans nybyggda –75 Chevrolet Monza. Ecko som kunde kalla sig Stockholms första riktigt kända streetracer hade haft ett antal fina och rappa bilar. Åren innan hade en Hemi-`Cuda och en LS6 Corvette passerat. Monzan representerade på sätt och vis nya tider med bland annat proffs­byggd 350. Fast Ecko nöjde sig med att köra ifrån en kompis. Likt julafton­eposet med mata­doren som tigger tjuren Ferdinand om kamp bönade jag om körning. Vi kan väl gasa, försök piska mig och så vidare men Ecko nobbade stånd­aktigt. Jag var nästan nere på knä men det hjälpte föga, han ville absolut inte riskera en förlust.

Ecko Monza
Ecko med Monzan har tagit ett brutalt chassivridande grepp om racet.
Monza-motor
Sången från LT1:an var rapp men varför fick vi aldrig mötas?
Lasse Rodeblads 1966 Chevelle på flak.
Sett i backspegeln var det här inte något för min värld. Biltransport, slicks och öppet avgassystem...
Hjullyft Charger
...Chevellen såg ut som en killer och förlorade bara för en växelmiss.
Corvairmotorns koppling
En tryckplatta för benstarka. Fast den klarade allt vrid som min Corvairmotor gav.

Vasst avslut

Ett av de sannolikt snabbaste racen blev det sista på hösten 1977. En söndagskväll när vi som vanligt stod och ljög i Norrtull dök biltransporten upp med en grön –66 Chevelle på flaket. Röd­skyltat, LS6:a, slicks och öppet avgassystem talade sitt tydliga språk. Nu skulle den Silvergrå änt­ligen bli avtorkad. Det blev lite snack med Chevellens förare, Lasse Rodeblad, som inte ville köra i Norrtull. Lagen var ofta på hugget och någon hade säkert ringt redan när LS6:an startades upp. En betydligt lugnare plats nattetid var Magelungs­leden med sin glest trafikerade raksträcka.
 I samband med vi vinkades iväg minns jag att vrålet från Chevellen var så brutalt att mitt eget motorljud drunk­nade. Den dunkelt belysta 80 mm varvräknare blev en helt central informationskälla. När det bar iväg var det första gången någon hängde med redan från start. Sida i sida växlade vi etta-tvåa och sedan tvåan till trean. När det drog ihop sig för sista växeln började Chevellen sega sig framåt och känslan växte att den här gången åker jag dit. Då missar Lasse växlingen, tappar direkt en billängd eller mer och förlorade. Efteråt ville han självklart ha omrace. Lätt uppjagad efter dramat tackade jag nej. Sedan tillades någonting i stil med att det som hände här kommer aldrig mer att upprepas. Det blev andra och sista gången mot en bil med slicks och en värdig avslutning av fem månaders gasande.
 Bland anteck­ningarna kring mekande står det 18 september, slut, motor­ras. Lite tillspetsat men vid isärtagna av motorn upptäcktes flera spräckta komp­ressions­ringar, kammen delvis nedgången plus en mängd mindre skavanker. Ett fel som uppdagades först under vinterns mer omfattande mätningar var att vev­stake nummer två blivit tre tiondelar kortare. Skrot från det tidigare turbo­haveriet som fastnat mellan kolv och för­brännings­rum hade påverkat mer än vad som upptäckts första gången. Även trans­axeln behövde en genomgång och differentialen hade sprickor och några av spindeldreven hade tappat kugg. Där krävdes med andra ord också en rejäl genomgång.
 Enligt en av mina anteckningar skulle 1977 ha handlat om 28 race men redovisat är bara 27. Ett frågetecken är vad som verkligen hände när komp­ressor­­hjulet i turbon sprack. Kanske var det under ett race som aldrig blev nertecknat eller så sviktar minnet. Hur som helst skulle det blivit en förlust eller så hand­lar notisen bara om en fel­räkning. Den koppling som används visade sig mot slutet vara på marginalen och blev också utbytt mot den brutala från Kennedy Engineering. Vinter­säsongens mekande kom att pågå ända fram till slutet av påföljande sommaren.