Tunnel sedd genom framruta.

1981 – Slutresan

Pantera
Han dök upp från ingenstans och blev känd för att ha kört ifrån Professorn. Johan Wallenborg hade köpt sin Pantera färdigbyggd och han var minst lika avvikande bland Norrtullsgänget som jag.

Min sista sommar som streetracer kom att bli en riktig berg­och­dalbana. Tillbaka i Norrtull började det med att köra ifrån en –71 Challenger med 383 sixpack. Ägaren menade att han missat en växling. Bland anteck­ning­arna står att det för egen del blev en dålig start.
Efter det följde ett omtalat race i Norrtull där Professorn offent­ligen änt­ligen blev från­körd.
 Historien spreds över härad och land,
 det hade blivit pisk av en snabbare hand
 (fritt efter ”Ringo” intalad av Lorne Green)
Det handlade på sätt och vis om fall på eget grepp mot en Pantera. Johan Wallenborg, som inte till­hörde de vanliga bil­dårarna vid ljugarbänken, hade köpt sig en riktigt pigg bil som upp­skatt­nings­vis gick kring 13 sekunder. Trots att starten känts lite klen (kanske lite psykologi där) var Panteran tyd­lig i back­spegeln när vi nådde den svaga kullen där alla normalt slog av. Min nyfunna mot­ståndare var uppen­bar­ligen inte av samma åsikt utan ångade förbi och lugnade sig först efter när­mare en kilo­meter med ganska vild slalom genom upp­hunnen trafik. Det var bara att accep­tera en förlust. Om inte annat gav historien lär­domen att alltid för­ankra kör­sträcka innan en kör­ning.
Nästa mot­ståndare var en turbo­trimmad (kanske någon minns Accels tidiga kit) small block –71 Camaro som ver­kade fungera ganska bra. Den bilen ham­nade ändå på efter­kälken.

Suzuki 1000 kubikare
När City terroriserades av motorcyklarnas öppna fyra till ett avgassystem var Lonny kung. Hans utmaning kostade återigen en rensad differential.

Efter den kör­ningen kom en utmaning från en rik­tig vildhjärna på två hjul. Lonny hade utmärkt sig med sin trimmade Suzuki 1 000 kubikare och histo­rierna om polisjakter och annat var färgstarka. Det här handlade sanno­likt om en 12,0 eller snabbare hoj men på gatan kan ju allt hända eller hur? Den silvergrå kom knappt en meter innan den numera förstärkta differentialen rensades. Förlust och åter en resa hem med bärgare.
 Reparationen den här gången inkluderade för­utom nya delar ytterligare förstärkning av diffe­­ren­­tial­huset med lite egna lösningar.
 Tillbaka på gatan blev det åter en utma­ning av en tvåhjuling. Den här killen hade en –69 Honda CBX 1000 och av någon anledning körde vi på Årsta­länken vilket för min del var första och enda gången. Under 80-talet skulle vi komma att få se många drama­­tiska streetrace på den här sträckan. Känslan att hamna efter och sakta, sakta se sin mot­­ståndare töja ut avståndet var helt ny. Upp­levelsen gav ett intryck av att det gick väldigt sakta ända tills det var dags att slå av, först då kom fart­­känslan. Efteråt i natten hade vi ett utveck­lande sam­tal där hoj­killen efter en stund und­rade om det inte gick att trimma den silvergrå att gå fortare. Det var förstås fullt möjligt men för­utsatte en bättre och hung­rigare talang. För min del kändes det mest som att vrida runt kniven.

Seriös

Efter att ha fått pisk två gånger på raken skulle nästa försök inte heller sluta som planerat. En av Borlänges stora streetrace-profiler vid den här tiden, Jöran Persåker, dök upp i huvud­staden. Med tiden skulle han komma att för­ändra gatu­scenen genom att dra igång Stock­holm Open och bli ett namn som alla känner. Hans –69 Plymouth GTX med 440 och manuell växel­låda såg mycket rejsig ut med scoop, dekaler och bakdäck som verkligen fyllde upp hjul­husen. Platsen där vi skulle mötas blev Örby­leden och det var ganska sent. Den här rakan är lite lurig för efter ”målgång” kommer en svag, något skymd böj. Själva kör­ningen slutade med vinst men efter böjen vän­tade överrask­ningen, näm­ligen polisen. Vi place­rades i ett bak­säte, blev utskällda och fick höra att kör­korten skulle bli indraget för ett bra tag. Hur som helst utvecklades snart ett gan­ska hetsigt samtal om bland annat våra bilars status, speciellt Jörans. För ett ögon­blick blev det rik­tigt fysiskt mellan honom och en av lagens väktare i fram­sätet. Själv tänkte jag mest på vad som skulle hända med jobbet som taxi­chaufför.
 Så små­ningom lugnade stäm­ningen ner sig när scenen ovän­tat bytte skep­nad. Många (säkert mer än 50 personer) som tittat på starten undrade för­stås vad som hänt när vi inte kom tillbaka. Helt logiskt körde man fram och snart slöts en ring kring polis­bilen av nyfikna som ville suga i sig av showen. När poli­serna plötsligt blev med­vetna om mäng­den folk greps de av panik och kastade sig på radion. Anropet ”kollega i underläge” resulterade i något smått surrea­lis­tiskt. På ett par minuter revs nattens rela­tiva lugn upp av sirener och på himlen åter­speglades blåljus från alla håll. Flera polis­patruller, inklu­sive en piket­styrka anlände nästan sam­­ti­digt medan gänget av nyfikna lugn klev åt sidan. Frågor från polis­kollegorna blev förstås mycket pin­samma, det hade ju inte hänt något. När alla lugnat ner sig fick vi till­baka kör­kor­ten följt av någon­ting i stil med ”försvinn och gör inte om det”. I det ögon­blicket som jag fick lappen i han­den fälldes en minnes­värd dräpar­replik: ”Dej känner vi till, du är åtmin­stone seriös!” Det började kan­ske bli dags att dra sig tillbaka?

Lineup
Uppställningen för träning inför Street SM i Mora 1981. Janne Lundins Amazon kom inte så långt.
Jöran Persåkers 1969 Plymouth GTX
Jöran Persåker med GTX:en var ett friskt inslag och naturligtvis ville han gasa. På bilden ser förresten min livskamrat synnerligen uttråkad ut efter att ha lyssnat på bilsnack i fem långa år.

Mästerskapet

Mitt deltagande i tidningen Bilsports initiativ ”Street SM 1981” i Mora blev karriärens avslut­ning. Det var andra gången jag var med om körning dagtid och första gången att lottas i en stege.
 I klassen gatdäck handlade det om 57 start­ande från Skåne till Norrland, ett ganska impone­rande start­fält. Bara åtta valde slicks­klassen vilket ger en bild av hur streetracing såg ut på den här tiden. Tävlings­sträckan var något udda satt till 250 meter efter beslut av Bilsport­förbundet.
 Innan själva tävlandet började fanns möjlig­het till att testkörning. Jag kom för andra gången att köra mot Janne Lundins ”Midnight Blower” Amazon som snabbt hamnade på efterkälken. Enligt upp­gift skiljde sig svänghjul från vev­axel på Jannes bil.
 Andra testrepan kördes mot Göran Persåkers –69 GTX som åter blev ifrån­körd. Strax efteråt inträff­ade en liten händelse som etsats fast i minnet. Innan själva tävlandet började stod jag och pratade med några en bit från bilen. Då kom ett par killar fram för att titta närmare och en av dem utbrast ”jag trodde den var fin!” Bilder i tid­ningar är förledande och jag hade vid några till­fällen tackat nej till att ställa ut med tanke på bilens, ska vi säga, affärs­mässiga finish. Silver­lacken hade gjorts utom­hus i delar med en lånad, mycket enkel färg­spruta. Resul­tatet blev inget vidare, speciellt när gran­nen sam­tidigt eldat sopor i ett gam­malt olje­fat.

Stege. Start.
”En av de tuffaste” skrev Bostic i Bilsport om Sven-Erik Sjölins radikala Opel GT som blev första mötet i stegen.
1971 VW 1302
”En snäll folka med ilskna hästar”. Hazze Lindholm drömde om ett matchrace mot en MS Mustang (10,80) men i Street SM räckte det inte till mot den Silvergrå.
1971 VW 1302
Nosen före en charger.
Historiens 65:e och sista vinst för Silvergrå var mot Thomas Robins Dodge Charger.

Efter den upp­munt­rande kommen­taren var det dags att börja täv­lingen. Första vändan kördes mot en rätt så radikalt byggd Opel GT med lust­gas­trimmad 350. Trots ett vilt utseende räckte det inte till mot den silvergrå.
 Nästa mot­­ståndare var Hazze Lindholm med den fan­tas­­tiskt diskreta ljusblå –71 VW 1302:an. Bygget får nog betrak­tas som en av de mest annor­­lunda gat­bilar jag mött med rör­­ram, front­­monterad lust­gas­trimmad 327, Ford nio­­tums bak­axel upp­hängd i stegar och chauf­fören i bak­sätet. Byggd för att spöa allt på gatan. Men trots en del stor­stilade utta­lande i tidnings­repor­tage blev även Hazze efter.
 I nästföljande omgång var det dags att ta sig ann en –71 Charger 440 med respekt­ingiv­ande högt insug, dubbla fyr­portare och 4,88 bak. Vändan innan hade Chargern kört ifrån just den Pantera som i sin tur tidi­gare vunnit över mig i Norrtull. Intres­sant hur det kan bli. Fast Chargern drog det kortaste strået i kör­ningen mot den Silvergrå.

Sista Start.
The Grande Finale, absolut sista racet efter att motorn nästan stannat och missad växling. Camaron pilar vidare mot seger och den Silvergrå gör sitt sista framträdande i min regi.

Drömmen om en final

Dessvärre hade jag vid det här laget fått problem. Sedan renovering av växellåda och koppling i mitten av sommaren hade bilen gått runt tio kör­ningar. Kopp­lingen började hugga och därmed försvann de fina starterna. Planen inför åtton­dels­finalen var att försöka spara på vad som fanns kvar till finalen. Nästa mot­ståndare, Hasse Lundströms –71 Camaro med 427:a kändes inte som oslag­bar och tanken var att försöka med start från tom­gång. Fast då högg kopp­lingen så motorn nästan stannade. Ett nytt försök räckte till att nästan ryckta ikapp för att sedan missa en växling för första gången i karri­ären. Därmed var det bara att accep­tera för­lusten mot en något förvånad Camaro ägare. Mina för­hopp­ningar att så småning­om vinna semi och sedan möta Mats Backlunds mycket väl­utvecklade Corvette (som tidigare ägdes av Tony) i finalen gick upp i rök. Den bilen vann tävlingen och hade med största sanno­likhet även kört ifrån den silvergrå. Kombi­natio­nen Corvette, rapp bigblock, hög bak­­axel­utväxling (4,88) och de nya grepp­vänliga M&H mönstrade däcken kom att bli stil­bildande på gatan under kommande år.
 Vid avlastning efter hem­komsten från Mora gick uttramp­nings­lagret sönder och motorn hade delvis skakat loss i sina fästen. När den till vintern togs isär fanns både spräckta kolv­ringar, skadade ventil­styr­ningar och sliten kam. Även diffe­ren­tialen upp­visade skador.
 Sett i back­spegeln borde jag ha haft bättre ord­ning inför täv­lingen i Mora. Speciellt som stopp­uret vid den sista tid­tag­ningen visade på en sämre tid och motorn hade börjat dra mer olja. Men efter fem täv­lings­säsonger och oräkneliga timmar i garaget hade en viss mätt­nad infun­nit sig.
 En månad efter täv­lingen gifte jag mig och vi vän­tade snart barn. Till­varon gick in i en ny fas även om planerna kring Karmann Ghian fort­fa­rande fanns kvar. Ett par år senare blev den faktiskt besik­tigad med hela driv­linan överflyttad från den silvergrå. Fast Ghian var ett halv­hjärtat hafs­verk och utveck­lingen på gatan hade gått vidare. Det som tidi­gare i huvud­sak hand­lat om att snacka bort sena kvällar och mest på kul köra en repa utveckl­ades nu till blo­digt allvar och mål­inriktat täv­lande på slicks. Så det blev mal­påsen fram till 2000-talet då en still­sam reno­vering påbörjats.

Epilog

Till slut kanske någon undrar vad som hände med den silvergrå. Minus drivlina, lite andra delar och bak­lucka såldes den vidare med en trimmad VW 1600 motor. Så små­ningom tog nya entusiaster vid och skaffade bland annat fram en Corvair­motor. Idag står bilen undan­ställd medan delar samlas till en ambi­tiös plan att åter­ställa den i sin forna glans.
 Innan det är dags att runda av poppar en kul liten historia värd att berätta. Den handlar om dragrace-paret Redin och Hermansson från Borlänge med Hemi Darten. Ett färg­starkt radar­par som gett upphov till många histo­rier. Exempelvis att Hermansson sägs vara snabbare än tiden, den enda dragracer som startat en tusen­del för tidigt och inte fått rödlykta.
Tidigare trodde jag att den här histo­rien del­vis berörde mig men det hela utspelade sig efter min karriärs slut. Hur som, killarna fick för sig att utmana Stock­holms snabbaste streetracer. Darten drogs enligt uppgift efter en gammal Volvo de 20 milen till huvud­staden och Norrtull, en bedrift bara det. Väl framme förklarades ärendet och någon fick låna telefonen på macken och ringde efter Mats Backlund med Corvetten. Hur det slutade? Tja, Corvetten drog iväg som en blixt medan Darten brände upp gat­däck i ett rök­moln. Varför med­havda slick aldrig kom på plats för­täljer inte histo­rien och det blev en lång bogse­ring hem igen.
Den som orkat läst allt det här har fått en inblick i mina minnen medan andras versio­ner säkert snurrar vidare. Ett stort tack skall riktas till de som gjort projekt möjligt. Nicklas som lånat ut adress och serverplats, Anna som designat/bildbehandlat och liksom Maria och Stefan gett liv åt skadade, beck­svarta natt­liga bilder och alla andra som bidragit ur sina bild­sam­lingar.
 Innan jag slutar bara en liten upprepning från inledningen. Har ni några egna bilder som hör till det här samman­hanget? Maila dem om ni vill dela med er.

 Tack för visat intresse.

Professorns Ghia
Bild efter godkänd besiktning 1986. Om ni skulle se bilen idag är den lackad i något som liknar original Kardinalrot men Ghian heter fortfarande lilla svarta.