Min sista sommar som streetracer kom att bli en riktig bergochdalbana. Tillbaka i Norrtull började det med att köra ifrån en –71 Challenger med 383 sixpack. Ägaren menade att han missat en växling. Bland anteckningarna står att det för egen del blev en dålig start.
Efter det följde ett omtalat race i Norrtull där Professorn offentligen äntligen blev frånkörd.
Historien spreds över härad och land,
det hade blivit pisk av en snabbare hand
(fritt efter ”Ringo” intalad av Lorne Green)
Det handlade på sätt och vis om fall på eget grepp mot en Pantera. Johan Wallenborg, som inte tillhörde de vanliga bildårarna vid ljugarbänken, hade köpt sig en riktigt pigg bil som uppskattningsvis gick kring 13 sekunder. Trots att starten känts lite klen (kanske lite psykologi där) var Panteran tydlig i backspegeln när vi nådde den svaga kullen där alla normalt slog av. Min nyfunna motståndare var uppenbarligen inte av samma åsikt utan ångade förbi och lugnade sig först efter närmare en kilometer med ganska vild slalom genom upphunnen trafik. Det var bara att acceptera en förlust. Om inte annat gav historien lärdomen att alltid förankra körsträcka innan en körning.
Nästa motståndare var en turbotrimmad (kanske någon minns Accels tidiga kit) small block –71 Camaro som verkade fungera ganska bra. Den bilen hamnade ändå på efterkälken.
Efter den körningen kom en utmaning från en riktig vildhjärna på två hjul. Lonny hade utmärkt sig med sin trimmade Suzuki 1 000 kubikare och historierna om polisjakter och annat var färgstarka. Det här handlade sannolikt om en 12,0 eller snabbare hoj men på gatan kan ju allt hända eller hur? Den silvergrå kom knappt en meter innan den numera förstärkta differentialen rensades. Förlust och åter en resa hem med bärgare.
Reparationen den här gången inkluderade förutom nya delar ytterligare förstärkning av differentialhuset med lite egna lösningar.
Tillbaka på gatan blev det åter en utmaning av en tvåhjuling. Den här killen hade en –69 Honda CBX 1000 och av någon anledning körde vi på Årstalänken vilket för min del var första och enda gången. Under 80-talet skulle vi komma att få se många dramatiska streetrace på den här sträckan. Känslan att hamna efter och sakta, sakta se sin motståndare töja ut avståndet var helt ny. Upplevelsen gav ett intryck av att det gick väldigt sakta ända tills det var dags att slå av, först då kom fartkänslan. Efteråt i natten hade vi ett utvecklande samtal där hojkillen efter en stund undrade om det inte gick att trimma den silvergrå att gå fortare. Det var förstås fullt möjligt men förutsatte en bättre och hungrigare talang. För min del kändes det mest som att vrida runt kniven.
Efter att ha fått pisk två gånger på raken skulle nästa försök inte heller sluta som planerat. En av Borlänges stora streetrace-profiler vid den här tiden, Jöran Persåker, dök upp i huvudstaden. Med tiden skulle han komma att förändra gatuscenen genom att dra igång Stockholm Open och bli ett namn som alla känner. Hans –69 Plymouth GTX med 440 och manuell växellåda såg mycket rejsig ut med scoop, dekaler och bakdäck som verkligen fyllde upp hjulhusen. Platsen där vi skulle mötas blev Örbyleden och det var ganska sent. Den här rakan är lite lurig för efter ”målgång” kommer en svag, något skymd böj. Själva körningen slutade med vinst men efter böjen väntade överraskningen, nämligen polisen. Vi placerades i ett baksäte, blev utskällda och fick höra att körkorten skulle bli indraget för ett bra tag. Hur som helst utvecklades snart ett ganska hetsigt samtal om bland annat våra bilars status, speciellt Jörans. För ett ögonblick blev det riktigt fysiskt mellan honom och en av lagens väktare i framsätet. Själv tänkte jag mest på vad som skulle hända med jobbet som taxichaufför.
Så småningom lugnade stämningen ner sig när scenen oväntat bytte skepnad. Många (säkert mer än 50 personer) som tittat på starten undrade förstås vad som hänt när vi inte kom tillbaka. Helt logiskt körde man fram och snart slöts en ring kring polisbilen av nyfikna som ville suga i sig av showen. När poliserna plötsligt blev medvetna om mängden folk greps de av panik och kastade sig på radion. Anropet ”kollega i underläge” resulterade i något smått surrealistiskt. På ett par minuter revs nattens relativa lugn upp av sirener och på himlen återspeglades blåljus från alla håll. Flera polispatruller, inklusive en piketstyrka anlände nästan samtidigt medan gänget av nyfikna lugn klev åt sidan. Frågor från poliskollegorna blev förstås mycket pinsamma, det hade ju inte hänt något. När alla lugnat ner sig fick vi tillbaka körkorten följt av någonting i stil med ”försvinn och gör inte om det”. I det ögonblicket som jag fick lappen i handen fälldes en minnesvärd dräparreplik: ”Dej känner vi till, du är åtminstone seriös!” Det började kanske bli dags att dra sig tillbaka?
Mitt deltagande i tidningen Bilsports initiativ ”Street SM 1981” i Mora blev karriärens avslutning. Det var andra gången jag var med om körning dagtid och första gången att lottas i en stege.
I klassen gatdäck handlade det om 57 startande från Skåne till Norrland, ett ganska imponerande startfält. Bara åtta valde slicksklassen vilket ger en bild av hur streetracing såg ut på den här tiden. Tävlingssträckan var något udda satt till 250 meter efter beslut av Bilsportförbundet.
Innan själva tävlandet började fanns möjlighet till att testkörning. Jag kom för andra gången att köra mot Janne Lundins ”Midnight Blower” Amazon som snabbt hamnade på efterkälken. Enligt uppgift skiljde sig svänghjul från vevaxel på Jannes bil.
Andra testrepan kördes mot Göran Persåkers –69 GTX som åter blev ifrånkörd. Strax efteråt inträffade en liten händelse som etsats fast i minnet. Innan själva tävlandet började stod jag och pratade med några en bit från bilen. Då kom ett par killar fram för att titta närmare och en av dem utbrast ”jag trodde den var fin!” Bilder i tidningar är förledande och jag hade vid några tillfällen tackat nej till att ställa ut med tanke på bilens, ska vi säga, affärsmässiga finish. Silverlacken hade gjorts utomhus i delar med en lånad, mycket enkel färgspruta. Resultatet blev inget vidare, speciellt när grannen samtidigt eldat sopor i ett gammalt oljefat.
Efter den uppmuntrande kommentaren var det dags att börja tävlingen. Första vändan kördes mot en rätt så radikalt byggd Opel GT med lustgastrimmad 350. Trots ett vilt utseende räckte det inte till mot den silvergrå.
Nästa motståndare var Hazze Lindholm med den fantastiskt diskreta ljusblå –71 VW 1302:an. Bygget får nog betraktas som en av de mest annorlunda gatbilar jag mött med rörram, frontmonterad lustgastrimmad 327, Ford niotums bakaxel upphängd i stegar och chauffören i baksätet. Byggd för att spöa allt på gatan. Men trots en del storstilade uttalande i tidningsreportage blev även Hazze efter.
I nästföljande omgång var det dags att ta sig ann en –71 Charger 440 med respektingivande högt insug, dubbla fyrportare och 4,88 bak. Vändan innan hade Chargern kört ifrån just den Pantera som i sin tur tidigare vunnit över mig i Norrtull. Intressant hur det kan bli. Fast Chargern drog det kortaste strået i körningen mot den Silvergrå.
Dessvärre hade jag vid det här laget fått problem. Sedan renovering av växellåda och koppling i mitten av sommaren hade bilen gått runt tio körningar. Kopplingen började hugga och därmed försvann de fina starterna. Planen inför åttondelsfinalen var att försöka spara på vad som fanns kvar till finalen. Nästa motståndare, Hasse Lundströms –71 Camaro med 427:a kändes inte som oslagbar och tanken var att försöka med start från tomgång. Fast då högg kopplingen så motorn nästan stannade. Ett nytt försök räckte till att nästan ryckta ikapp för att sedan missa en växling för första gången i karriären. Därmed var det bara att acceptera förlusten mot en något förvånad Camaro ägare. Mina förhoppningar att så småningom vinna semi och sedan möta Mats Backlunds mycket välutvecklade Corvette (som tidigare ägdes av Tony) i finalen gick upp i rök. Den bilen vann tävlingen och hade med största sannolikhet även kört ifrån den silvergrå. Kombinationen Corvette, rapp bigblock, hög bakaxelutväxling (4,88) och de nya greppvänliga M&H mönstrade däcken kom att bli stilbildande på gatan under kommande år.
Vid avlastning efter hemkomsten från Mora gick uttrampningslagret sönder och motorn hade delvis skakat loss i sina fästen. När den till vintern togs isär fanns både spräckta kolvringar, skadade ventilstyrningar och sliten kam. Även differentialen uppvisade skador.
Sett i backspegeln borde jag ha haft bättre ordning inför tävlingen i Mora. Speciellt som stoppuret vid den sista tidtagningen visade på en sämre tid och motorn hade börjat dra mer olja. Men efter fem tävlingssäsonger och oräkneliga timmar i garaget hade en viss mättnad infunnit sig.
En månad efter tävlingen gifte jag mig och vi väntade snart barn. Tillvaron gick in i en ny fas även om planerna kring Karmann Ghian fortfarande fanns kvar. Ett par år senare blev den faktiskt besiktigad med hela drivlinan överflyttad från den silvergrå. Fast Ghian var ett halvhjärtat hafsverk och utvecklingen på gatan hade gått vidare. Det som tidigare i huvudsak handlat om att snacka bort sena kvällar och mest på kul köra en repa utvecklades nu till blodigt allvar och målinriktat tävlande på slicks. Så det blev malpåsen fram till 2000-talet då en stillsam renovering påbörjats.
Till slut kanske någon undrar vad som hände med den silvergrå. Minus drivlina, lite andra delar och baklucka såldes den vidare med en trimmad VW 1600 motor. Så småningom tog nya entusiaster vid och skaffade bland annat fram en Corvairmotor. Idag står bilen undanställd medan delar samlas till en ambitiös plan att återställa den i sin forna glans.
Innan det är dags att runda av poppar en kul liten historia värd att berätta. Den handlar om dragrace-paret Redin och Hermansson från Borlänge med Hemi Darten. Ett färgstarkt radarpar som gett upphov till många historier. Exempelvis att Hermansson sägs vara snabbare än tiden, den enda dragracer som startat en tusendel för tidigt och inte fått rödlykta.
Tidigare trodde jag att den här historien delvis berörde mig men det hela utspelade sig efter min karriärs slut. Hur som, killarna fick för sig att utmana Stockholms snabbaste streetracer. Darten drogs enligt uppgift efter en gammal Volvo de 20 milen till huvudstaden och Norrtull, en bedrift bara det. Väl framme förklarades ärendet och någon fick låna telefonen på macken och ringde efter Mats Backlund med Corvetten. Hur det slutade? Tja, Corvetten drog iväg som en blixt medan Darten brände upp gatdäck i ett rökmoln. Varför medhavda slick aldrig kom på plats förtäljer inte historien och det blev en lång bogsering hem igen.
Den som orkat läst allt det här har fått en inblick i mina minnen medan andras versioner säkert snurrar vidare. Ett stort tack skall riktas till de som gjort projekt möjligt. Nicklas som lånat ut adress och serverplats, Anna som designat/bildbehandlat och liksom Maria och Stefan gett liv åt skadade, becksvarta nattliga bilder och alla andra som bidragit ur sina bildsamlingar.
Innan jag slutar bara en liten upprepning från inledningen. Har ni några egna bilder som hör till det här sammanhanget? Maila dem om ni vill dela med er.
Tack för visat intresse.
