1978 – En halv säsong

Corvair-motorn
Corvairmotorn i en senare upplaga med wastegate och avgassystemet som gjorts om i rostfritt. Avgaserna kunde ta två vägar, antingen genom ljuddämpare eller öppet via ett spjäll.

Mer än ett halvår försvann i flera upp­date­ringar och en riktig översyn av motorn. Det handlade bland annat om testande av en större tvåtums SU H8 förgasare. Trots mer lättkörd blev den inte utsorterad och därför var Weber 45:an snart till­baka. Under för­somma­ren var Corvair­motorn tillfälligt utbytt mot en lätt trimmad VW 1600 när bilen användes för bland annat en Jämtlands­resa. Nyfikenheten kring bilen visade sig stor och vi blev till och med stoppade efter vägen av folk som ville snacka. Samman­­taget bidrog det till tävlandet på gatan började först den 29 juli.
 Första körningen var i Norrtull mot en –68 Camaro med 327:a. Minne­santeckningarna är få förutom att det inte var någon snabb historia. En märklig sak är dock att körningen gick i vått väglag så vi måste ha varit väldigt sugna. Det blev vinst för den Silvergrå.
 Minst lika förvånande är att även nästa vända gick i vått väglag. Det handlade om en –70 Chevelle med LS6, bilmodellen med muskel­bils­­epoken högst angivna effekten (450 hästar). Åter en vinst.
 En tankeväckare från någon av de här två kör­ning­arna är att jag på vägen tillbaka till ”Tullen” fick ett idiotiskt infall. På ett ställe där det uppen­barligen var extra halt testades att gasa i fart och den Silvergrå bjöd på ett skräm­mande kast som blev en ny lärdom.

Kistarakan 1978
Yngves Charger innan kompressorn kom på plats mot Matte `Cuda. Kistarakan blev under ett par år mycket populär.
GMC-kompressor
En av de första med GMC-kompressor på gatan var Yngve med Charger. Ljudet hördes långt innan bilen dök upp. Inte undra på att alla ville titta.

Tappad fattning

Efter det följde ett scenbyte till en helt ny arena, näm­li­gen Isafjords­gatan i Kista. Området som senare brukar beskrivas som ”Sveriges Silicon Valley” hade på 70-talet börjat bebyggas men på flera håll var bara vägarna klara. Den aktuella gatan var när­mare 800 meter lång med en något skymd nedförsbacke sista 100 metrarna som slutade i en T-korsning. Med tanke på att racen för det mesta startade en bit in på gatan var det få som ville gasa mer än 300 meter för att ha margi­nal att stanna.
 Min första motståndare var Dagge, en bekant från ungdomen som tävlade i Bracket Racing med sin manuellt växlade Ram Air IV –70 Firebird Trans Am. Mitt första besök i Kista resulterade i ytter­li­gare en vinst.
 Någon vecka senare följde en lite märklig kraft­mät­ning. Yngve var en kille som satsade mycket ambi­tiöst på sin –69 Charger 440, automat och 4,88 bak. Senare skulle motorn få en 6-71 kom­pressor och bli en riktig blick­fångare med härlig sång. Inför kör­ningen hade Yngve korkat upp till öppna headers. När vi ställde upp var min mot­­ståndare en synnerligen kon­cen­trerad och mål­inriktad kille. Av någon anledning som än idag känns som ett mysterium blev jag raka mot­sat­­sen. I princip alla utfunderade upplägg för en vinnande körning glömdes bort. Even­tuellt till och med tutade jag för att bryta Yngves samman­­bitna upp­syn istället för att fokusera. Plötsligt vinkades vi iväg och Chargern sköt iväg nästan en billängd innan jag vaknat. Allt eftersom farten ökade fort­satte Chargern att ligga lite före. Nu hade kamp­lusten stigit och man kan väl säga att det tog bort sista spärren. När 440:an varvat ur, slutet snabbt närmade sig och rakan bör­jade kännas smal vek sig Yngve. Två ton Charger behövde mer än väl maximal stopp­sträcka. Därmed kunde den Silvergrå flaxa förbi och hävda vinst.

Candy-Corvette scoop
Candy-Corvette
Den ombyggda och candylackade Corvetten blev snabbaste motståndaren under den korta säsongen 1978.

Höstfriktion

Snart var verksamheten tillbaka i Norrtull och jag fick tigga till mig ett race mot den alltid lika mot­spän­stiga Matte `Cuda. Hans mycket pryd­liga 70:a med sixpack 440, manuell låda och 4,88 hade kvällen till ära barlast för att greppa bättre. Fast det räckte inte mot den Silvergrå som kunde bocka av ytter­li­gare en vinst.
 Nästa körning var mot Rolle radio­hand­laren som bytt sin bigblock Camaro mot en tamare 71:a med LT1. Den körningen krävde inte någon topp­ning för att vinna.
 En annan svårflörtad bekant var Peter med en –70 383 `Cuda. Inte heller den kraftmätningen blev svår att ta hem.
 Hösten närmade sig med stormsteg när det blev läge för säsongens sista körning. Hasse med en ambi­tiöst ombyggd –67 Corvette 327 kände sig sugen på att mäta krafterna. Uppskattningsvis var det här en rapp 13-sekunders­historia men i nattens hetta i Norrtull räckte det inte. Körning nummer 36 blev en ny vinst för den Silvergrå.
 Det känns som åren i slutet av 70-talet var början på en tid av för­änd­ring. Muskel­­bils­eran i Sverige som blommat upp under decenniet skapade också ett ökat intresse för streetracing. Det som börjat som enstaka korta kraft­mät­ningar kring den gamla raggarrundan i city växte ut till riktiga race under tidsperioden som det här hand­lar om. Snart skulle Stockholm Open-eran födas. Parallellt skapades även en enklare form av sank­tio­ne­rat tävlande på exempelvis gamla ned­lagda flygfält.
 Fast det var framfarten på gator och vägar som fick mest trycksvärta. Allt fler både nya och gamla motor­tidningar upp­märk­sammade fenomenet och det bidrog i sin tur till att framkalla viss friktion. Samtidigt växte nämligen den riktiga dragracingen och en del som enga­ge­rat sig gillade inte alla skriverier om ”oseriösa härjningar på gator och vägar”. Närmast som ett exempel tänker jag på ett gäng Ford­entu­siaster som tävlade i lite olika klasser. De pratade ibland om att ta ut en riktig tävlings­bil och en gång för alla sätta blöj­raggarna i Norrtull på plats. Naturligtvis blev det inget men jag var faktiskt fram och nosade på en –71 Boss 351 Mustang som tävlat i Stock. Ett race på gatan avböjdes dock, eventuellt med hänvisning till tävlings­licensen om jag inte minns fel.
 En av de stora profilerna inom drag­racing, Gunne Back med ”Frighten Chicken”-Corvetten och senare Pro Stock Vegan, var också nyfiken på oss i Norrtull. Han kom förbi några gånger, snackade en stund och avvek vid ett tillfälle med den minnes­värda dräpar­repliken: ”Man får kanske bjuda upp till dans en kväll?