Mer än ett halvår försvann i flera uppdateringar och en riktig översyn av motorn. Det handlade bland annat om testande av en större tvåtums SU H8 förgasare. Trots mer lättkörd blev den inte utsorterad och därför var Weber 45:an snart tillbaka. Under försommaren var Corvairmotorn tillfälligt utbytt mot en lätt trimmad VW 1600 när bilen användes för bland annat en Jämtlandsresa. Nyfikenheten kring bilen visade sig stor och vi blev till och med stoppade efter vägen av folk som ville snacka. Sammantaget bidrog det till tävlandet på gatan började först den 29 juli.
Första körningen var i Norrtull mot en –68 Camaro med 327:a. Minnesanteckningarna är få förutom att det inte var någon snabb historia. En märklig sak är dock att körningen gick i vått väglag så vi måste ha varit väldigt sugna. Det blev vinst för den Silvergrå.
Minst lika förvånande är att även nästa vända gick i vått väglag. Det handlade om en –70 Chevelle med LS6, bilmodellen med muskelbilsepoken högst angivna effekten (450 hästar). Åter en vinst.
En tankeväckare från någon av de här två körningarna är att jag på vägen tillbaka till ”Tullen” fick ett idiotiskt infall. På ett ställe där det uppenbarligen var extra halt testades att gasa i fart och den Silvergrå bjöd på ett skrämmande kast som blev en ny lärdom.
Efter det följde ett scenbyte till en helt ny arena, nämligen Isafjordsgatan i Kista. Området som senare brukar beskrivas som ”Sveriges Silicon Valley” hade på 70-talet börjat bebyggas men på flera håll var bara vägarna klara. Den aktuella gatan var närmare 800 meter lång med en något skymd nedförsbacke sista 100 metrarna som slutade i en T-korsning. Med tanke på att racen för det mesta startade en bit in på gatan var det få som ville gasa mer än 300 meter för att ha marginal att stanna.
Min första motståndare var Dagge, en bekant från ungdomen som tävlade i Bracket Racing med sin manuellt växlade Ram Air IV –70 Firebird Trans Am. Mitt första besök i Kista resulterade i ytterligare en vinst.
Någon vecka senare följde en lite märklig kraftmätning. Yngve var en kille som satsade mycket ambitiöst på sin –69 Charger 440, automat och 4,88 bak. Senare skulle motorn få en 6-71 kompressor och bli en riktig blickfångare med härlig sång. Inför körningen hade Yngve korkat upp till öppna headers. När vi ställde upp var min motståndare en synnerligen koncentrerad och målinriktad kille. Av någon anledning som än idag känns som ett mysterium blev jag raka motsatsen. I princip alla utfunderade upplägg för en vinnande körning glömdes bort. Eventuellt till och med tutade jag för att bryta Yngves sammanbitna uppsyn istället för att fokusera. Plötsligt vinkades vi iväg och Chargern sköt iväg nästan en billängd innan jag vaknat. Allt eftersom farten ökade fortsatte Chargern att ligga lite före. Nu hade kamplusten stigit och man kan väl säga att det tog bort sista spärren. När 440:an varvat ur, slutet snabbt närmade sig och rakan började kännas smal vek sig Yngve. Två ton Charger behövde mer än väl maximal stoppsträcka. Därmed kunde den Silvergrå flaxa förbi och hävda vinst.
Snart var verksamheten tillbaka i Norrtull och jag fick tigga till mig ett race mot den alltid lika motspänstiga Matte `Cuda. Hans mycket prydliga 70:a med sixpack 440, manuell låda och 4,88 hade kvällen till ära barlast för att greppa bättre. Fast det räckte inte mot den Silvergrå som kunde bocka av ytterligare en vinst.
Nästa körning var mot Rolle radiohandlaren som bytt sin bigblock Camaro mot en tamare 71:a med LT1. Den körningen krävde inte någon toppning för att vinna.
En annan svårflörtad bekant var Peter med en –70 383 `Cuda. Inte heller den kraftmätningen blev svår att ta hem.
Hösten närmade sig med stormsteg när det blev läge för säsongens sista körning. Hasse med en ambitiöst ombyggd –67 Corvette 327 kände sig sugen på att mäta krafterna. Uppskattningsvis var det här en rapp 13-sekundershistoria men i nattens hetta i Norrtull räckte det inte. Körning nummer 36 blev en ny vinst för den Silvergrå.
Det känns som åren i slutet av 70-talet var början på en tid av förändring. Muskelbilseran i Sverige som blommat upp under decenniet skapade också ett ökat intresse för streetracing. Det som börjat som enstaka korta kraftmätningar kring den gamla raggarrundan i city växte ut till riktiga race under tidsperioden som det här handlar om. Snart skulle Stockholm Open-eran födas. Parallellt skapades även en enklare form av sanktionerat tävlande på exempelvis gamla nedlagda flygfält.
Fast det var framfarten på gator och vägar som fick mest trycksvärta. Allt fler både nya och gamla motortidningar uppmärksammade fenomenet och det bidrog i sin tur till att framkalla viss friktion. Samtidigt växte nämligen den riktiga dragracingen och en del som engagerat sig gillade inte alla skriverier om ”oseriösa härjningar på gator och vägar”. Närmast som ett exempel tänker jag på ett gäng Fordentusiaster som tävlade i lite olika klasser. De pratade ibland om att ta ut en riktig tävlingsbil och en gång för alla sätta blöjraggarna i Norrtull på plats. Naturligtvis blev det inget men jag var faktiskt fram och nosade på en –71 Boss 351 Mustang som tävlat i Stock. Ett race på gatan avböjdes dock, eventuellt med hänvisning till tävlingslicensen om jag inte minns fel.
En av de stora profilerna inom dragracing, Gunne Back med ”Frighten Chicken”-Corvetten och senare Pro Stock Vegan, var också nyfiken på oss i Norrtull. Han kom förbi några gånger, snackade en stund och avvek vid ett tillfälle med den minnesvärda dräparrepliken: ”Man får kanske bjuda upp till dans en kväll?”