Streetracesäsongen 1979 började för min del åter igen halvvägs in i sommaren. Den kom även att ge flera nya erfarenheter inklusive några tyngre möten. Motorn hade varit isär och flera detaljer uppdateras, bland annat en ny något mildare och mer körbar kam.
Första mötet blev åter en vända mot min kompis Lasse med –69 Hemi Road Runnern i Norrtull, Det slutade som tidigare och vi nöjde oss efter 300 meter och svängde av redan vid KS-avfarten. Efter det följde ett vinnande race mot en –70 `Cuda med 440. Den något trimmade motorn backades upp av en automat med hi-speed 3 000 varvs konverter vilket inte var vanligt på gatan vid den här tiden. Uppskattningsvis handlade det här om en 14,0 sekunders bil.
Janne ”Barret” var en annorlunda kille i Norrtull. Han körde en –64 Nova med trimmad 331 och manuell låda. Det som framförallt skilde ut honom var intresset för surfinglivet i Australien. Han berättade med stor inlevelse om att hamna i ”tvättmaskinen” när vågorna bryter.
Körningen mot Janne var första gången jag nog högg starten alltför snabbt. Inte för att det behövdes för den Silvergrå var ganska överlägsen. Fast på strippen hade det sannolikt blivit rödlykta. Hur som helst var det ingen som kommenterade den körningen och Janne var mest bekymrad över att han haft problem med växlingen.
En tidigare bekant, Rolle, var nu tillbaka i Norrtull med en –73 Corvette som fått en vass L88 under huven. Detaljerna kring den här körningen är bortglömda förutom att det blev en vinst.
En kort tid därefter utmanades jag åter av en Corvette, den här gången en –70:a med LS6:a. Bilen verkade ambitiöst trimmad och Tony bakom ratten var självsäker. Den backades upp av en 12,6/182 från Mantorp vilket enligt uppgift skulle ha gjorts i fullt gatskick. Vi körde i Norrtull och den Silvergrå vann med tydlig marginal. Efteråt sa Tony att han missat tvåan och ville ha omrace men accepterade direkt min ståndpunkt om ”en annan gång”.
Nästa körning gick mot något som avvek mot det vanliga, nämligen automatlåds-snillet Jackies –58 Dodge Coronet. Under huven satt en trimmad 392 hemi och uppgiften om 5,13 i bakaxeln får nog betraktas som extrem. Hur det gick den här vändan? Jo tack, åter en vinst.
En något lustig episod inträffade vid ett annat tillfälle när Jackie och jag var på väg mot City på Söderleden. Vid den ljussignal som då fanns direkt innan Centralbron stannade en –63 Impala och filen bredvid var ledig för den silvergrå folkan. När det slog om segade jag medvetet iväg en bråkdel före Impalan som naturligtvis blev provocerad och gav plattan i mattan. Efter att ha dröjt ett ögonblick var det läge att öppna fullt och bokstavligen hoppa förbi. Centralbron växte vid den här punkten till tre filer och Jackie klev förstås också på och rundade på andra sidan. Snacka om dubbelsidig blåsning av dörrarna!
En kväll lite senare såg det tunt ut med bilar vid ankomsten till Norrtull vilket betydde att många dragit till Kista. När jag kom dit hann bilen knappt stanna innan Tony med Corvetten var framme och ville ha sin omkörning. Den gången stämde allt för honom så det blev ingen promenadseger för den Silvergrå. Sannolikt ett av de snabbaste mötena i karriären. Tony konstaterade efteråt att han förlorat och gratulerade.
Nästa motståndare var tidigare Pro Stock-åkaren (Brooklyn Heavy) Lasse Svensson som vid den här tiden körde en –77 Porsche Turbo. Samma årsmodell som amerikanska Road & Track testkört till 13,5. Troligen gick den här bilen inte lika snabbt för det blev ingen större match för den Silvergrå. Långt senare har Lasse berättat att vi vid något tillfälle legat och pressat i en kurva och han blivit riktigt förnedrad, omkörd på utsidan! Jag minns inte den händelsen men det låter smått otroligt.
Följande historia får mig att skrapa med foten och sänka blicken. Det handlade om andra gången i karriären med en tjuvstart och den här gången mot en tjej. Cissi körde en –70 Camaro Z28. Vi tävlade på Magelungsleden efter att ha stått ett bra tag och snackat vid Högdalens industriområde intill Örbyleden. Varför vi inte körde där kan ha berott på polisnärvaro. Hur som helst var jag lite för snabbfotad och erkände genom att slå av tills Camaron var förbi. Det hände faktiskt två gånger under den resan och efteråt kommenterade Cissis kille körningen med orden, ”du slog visst av va”.
Efter det väntade någonting betydligt tyngre, en bil som klockat 11,5 på Mantorp. Det handlade om Ove Nordlunds ganska utvecklade –63 Dodge Lancer med 340, manuell låda och 4,11 utväxling. När vi körde i Norrtull hade bilen gatdäck och var gissningsvis minst en sekund långsammare. Resultatet blev hur som helst en ny vinst.
Norrtull var åter samlingspunkt och vi var ett gäng som stod och diskuterade till sent utan att det blev något race. En del snack gällde tidigare Hemi-ägaren Ove Nilsson nyförvärv, en –78 Honda 1000 CBX. Det var första gången vi såg den sexcylindriga superhojen som en amerikansk testjockey kört till häpnadsväckande 11,2 i originalskick. När det blev dags att åka hemåt skulle Ove och jag samma väg och vi pratade ihop oss om ett litet djing med rullande start längst Essingeleden. Trafiken var gles och vi klev på kring 30 km/h. Upp till 120 gick det förvånansvärt jämt. Sedan segade sig hojen iväg och jag fick smaka på min första rullande förlust.
Många år senare har jag tänkt på det här och att den Silvergrå över huvud taget hängde med i början. Flera som borde veta säger dock att den sexpipiga CBX:en i svenskt utförande aldrig gick så fort som det skrivits om.
Nästa framträdande blev något som skulle kunna beskrivas som publiken drömrace. Det handlar om Janne Lundins turbo- och lustgastrimmade Amazon ”Midnight Blower”, sin tids kanske mest omskrivna Volvo som blivit en legend i den världen. Janne som alltid varit den borne optimisten berättade gärna om häpnadsväckande effekter, varvtal och acceleration. Som jag minns det blev själva racet ingen större affär och Janne menade efteråt att han haft problem. Kanske Amazon aldrig gick så fort fast han piskade visst upp några USA-järn. Tveklöst var dock bilen ett av sin tids tuffaste bygge.
Avslutande racet för säsongen, det 49:e i karriären, blev åter en vinst. Det handlade om en –70 AAR `Cuda som inte lämnat något beständigt minne.
