Under det här året hade en del insikter börjat mogna. Bland annat den att en Volkswagen typ 1 från 50-talet (låt vara uppdaterad) inte kändes riktigt trevlig i farter över 150 km/h. Kanske kan det ha handlat om för liten castervinkel (förvärras med sänkt framvagn), inget som någon då tänkte på. Hur som helst, för att köra säkrare och sannolikt fortare med samma grundkoncept var gissningen att det behövdes bättre former. I tankevärlden handlade det om antingen en Porsche 356:a eller Karmann Ghia, den som först dök upp till rätt pris.
Vid ett tillfälle i Norrtull började en Webertrimmad Amazon brinna i motorrummet och ägaren försökte förtvivlat släcka med jackan. Med tanke på att utbildningen i lumpen gett en del lärdomar om bränder och att brandsläckare alltid fanns i bilen erbjöd jag mig att släcka. Det räckte med att delvis stänga huven och en liten lättsanerad puff genom springan. Senare var jag hem till killen och upptäckte då att han bland flera andra bilar även ägde ett isärtaget Ghia-objekt i ganska dåligt skick. Så efter lite förhandlande blev bilen min för 400 kronor senhösten 1980. På den tiden handlade det onekligen om helt andra priser än idag.
Hösten före hade ägnats åt nya tester med 2-tums SU förgasaren och ett vidareutvecklat tvåstegssystem för vatteninsprutning. Vatteninsprutning användes från första början och var helt nödvändigt för att hantera Corvairmotorns tendens att spika. Även oljesystemet byggdes om för att få bukt med höga temperaturer, något som aldrig blev riktigt bra. Över vintern var motorn sedan helt isär och avslöjade bland annat skärskador i ventilstyrningar och koniskt slitna cylindrar. Så här långt efteråt har jag undrat över hur mycket som blev seriöst åtgärdat för många brister verkar ha dykt upp flera gånger.
Säsongen 1980 inleddes med att köra ifrån en fin –70 Chevelle med LS6:a, manuellt växlad och 4,11. Mörtberg som ägde bilen hade flera år tidigare haft den utställd.
Yngve, som tidigare körde Chargern med kompressorladdad 440 hade det här året återkommit med en –72 Dodge Demon. Eventuellt var det gamla motor men i en lättare bil så det handlade om en tydlig vidareutveckling. Enligt mina gamla anteckningar bedömdes den här bilen göra låga 13-sekunderstider på gatan men det räckte inte i mötet med den Silvergrå.
Senare den här sommaren berättades en historia om Yngve. Tydligen hade han varit i garaget och skruvat när han plötsligt släppt verktygen. Med orden ”vad f-n håller jag på med” avvecklades allt, både bil och garage. Yngve försvann helt från bilhobbyn och ägnades sig enligt uppgift istället åt utförsåkning på skidor som blivit en riktig nationalsport vid den här tiden.
Nästa framträdande var mot en något udda –64 Nova som blev frånkörd. Det speciella var motorn, en Chrysler 413 trimmad med dubbla turbon som tryckte genom en förgasare. Den här typen av installation var det flera som testade men utan att egentligen få ut någon större effekt. Det lite märkliga är alla turbotrimmade fyr- och sexcylindriga motorer som utan djupare kunskaper gett påfallande effektökningar. Först långt senare med snillen som exempelvis Gale Banks har även turbo och V-åttor börjat ge effekter som förväntat. Undrar vad som varit skillnaden?
Efter Novan blev ytterligare en körning i Norrtull och den här gången mot en minst sagt brutalt byggd –66 Impala. Bilen verkade rejält lättat och 427:an var fullt exponerad innanför framhjulen. Den såg snabb ut men drog det kortare strået.
I den här vevan dök det upp påståenden om att den Silvergrå gjorde framhjulslyft. Då lät det onekligen lite kittlande för på gatan fanns ingen vad jag kände till som gjort det. Slicks eller tricket att gunga upp med slutkörde eller borttagna stötdämpare fram räknas inte. Nyfikenheten resulterade i montering av en strömbrytare som aktiverade en lampa vid fullt utdragen stötdämpare. Trots flera försök förblev lampan släckt.
Av bilder att döma gjordes nästa körning i Kista. Tidigare har nämnts en –64 Pontiac med trimmad Cheva 327:a som kört en elva med slicks. Dåvarande ägaren var överens med mig om att han vunnit i det skicket men förlorat med gatdäck. Nu blev det till slut ett möte på gatan med ny ägare och gatdäck. Som i det gamla antagandet blev det den Silvergrå som vann.
Ett bygge som mer gick in under kategorin show blev nästa möte i Norrtull. Det handlade om en –67 Mustang cab med 4-71 kompressortrimmad 351:a. Den bilen var ganska chanslös och vi nöjde oss tidigt, efter kanske 250 meter.
Mot slutet av sommaren dök det upp en synnerligen självsäker och verbal kille som hette Magnus. Dimridåerna låg täta kring hans –65 Oldsmobile Cutlass och ingen fick titta under huven. Rykten talade om en vass Chrysler-motor men senare framkom att det handlade om en trimmad Buick 455:a. Bilen visade sig vara ganska pigg, gissningsvis 14,0 eller lite bättre. Trots att jag enligt mina anteckningar kört dåligt kom dock Magnus på efterkälken. Efter förlusten var han ganska påstridig för ett omrace och mitt nej resulterade i riktigt ilskna kommentarer. Därmed var säsongen 1980 slut för min del och den Silvergrå hade nu varit inblandad i 56 körningar.
Under de här åren livnärde jag mig på att köra taxi som gett många minnen. Nattetid på väg hem från krogen var en del kunder påfallande talträngda. En händelse handlar om en äldre, ganska berusad herre i kort skinnjacka och ett utseende som förde tankarna till övervintrad 50-talsungdom. Han satt bredvid fram och inledde strax ett samtal med sig själv som bitvis gled över på grötig amerikanska. Det var med en rysning jag plötsligt uppfattade ”Sepulveda” och ”Van Nuys Boulevard”. Det klart man vaknade till för den senare adressen var en klassisk plats för streetracing i Los Angeles under åren kring 1970. Det visade sig att min kund kört taxi i just det här området och stolt förkunnade att han inte varit nykter en enda dag på jobbet. Framtidsdrömmen var för övrigt att traska runt på stränderna kring Santa Monica med metalldetektor och en whiskyflaska i bakfickan, för ”där tappar folk alltid värdefulla saker”. Sannolikt kom han aldrig att genomföra den planen.
Ett annat taximinne hände också en natt med en påstruken passagerare. Killen var väl 20 och några år och hade uppenbarligen kommit till stan för att festa och handla bil. Jojo, han skulle minsann besöka Peders Bil (med slogan ”Racecar in Town”) och köpa det värsta i historien som bränt bakdäck, nämligen en Torino GT Cobra! Målsättningen var att köra skiten ur allt därhemma. Fatta bara hur vass bilen var. Toppningen skulle sedan bli att piska upp den snabbaste i Stockholm, ”du har kanske hört talas om han Professorn va?”