Under fem somrar var den silvergrå folkan vårt lands utan jämförelse mest omtalade streetracer. Den här historien som skrivs 40 år efter händelserna är min egen sammanfattning, ett högst subjektivt självförhärligande inspirerat av påstående och myter som cirkulerat och byggts på. Berättelsen är detaljfylld och vänder sig närmast till en liten grupp galet intresserade. Fast här och var döljer sig också en del underhållande utsvävningar.
Som ett stöd finns omfattande anteckningar från den aktuella tiden, för jag har tyckt det varit intressant att dokumentera. Av 71 race blev det sex förluster och det mesta kommer att beröras inklusive drömmar, tokmekande och skjutna delar. Och låt mig från början dementera påståendet i sociala medier om att jag till slut körde ihjäl mig, vilket annars kanske varit en passande final.
En del av mytbildningen kring bilen och mig bottnar i omfattande publicering. Det har blivit många berättelser och notiser både i biltidningar (senast 2019) och i dagspress (senast 2003). Toppningen var kanske programmet på nationell TV hösten 1977. Det gav en omfattande genklang både positiv och negativ. Exempelvis Aftonbladets dåvarande TV-krönikör Macke Nilsson kallade programmet ”vidrig propaganda om sysslolösa bildårar” och i tidningen Motor fanns en insändare om ”kvalificerad kriminalitet” som redaktionen dock bemötte med något i stil med missriktat motorintresse. En annan mindre känd publicering dök upp i det amerikanska magasinet Hot VW and Dune Buggies februarinumret 1979. Den bidrog säkert till att historierna om den silvergrå folkan som körde ifrån vassa USA-järn spreds även utanför landet.
Viktigt att nämna är bildmaterialets skiftande bakgrund. Merparten kommer från gamla kompisar fast några har okänt ursprung. Sammanställning och urval är mitt eget. Råkar ni ha fler bilder som hör till den här historien får ni gärna bidra.
Programmet om den silvergrå folkan, mig och några andra streetracers var en stor händelse 1977 när det bara fanns två TV-kanaler.
